För mig är församlingen i grund och botten döpta människor som samlas för att fira gudstjänst. Utan församling firas ingen gudstjänst och utan gudstjänst finns ingen församling. Gudstjänsten ska vara församlingens hjärta och centrum.
Men tyvärr har gudstjänsten i många församlingar blivit perifer i förhållande till resten av verksamheten. Vi har tappat fokus. Största delen av resurserna (tid, personal & pengar) sätts på annat. Och hur skulle gudstjänsten då kunna fortsätta att vara nummer ett?
Det här har man till viss del insett. Därför har man försökt att göra gudstjänsten häftigare, modernare, vackrare, enklare m.m. (Och det är lätt att få människor att komma då gudstjänsterna verkligen är påkostade och storslagna. Men när det är "vanlig" gudstjänst veckan efter lyser de med sin frånvaro.) Ingenting av detta har hjälpt. Vad är det då som gått fel? Jo, man har fokuserat på formen istället för på upplevelsen/erfarenheten. Istället för att fråga hur formen på gudstjänsten ska vara borde vi fråga hur människor upplever gudstjänsten när de kommer.
Fredrik Modéus undersökte 35 församlingar i Sverige som hade ett högt antal gudstjänstbesökare och han drog den slutsatsen att det inte är formen på gudstjänsten som är det viktiga för att människor ska vilja komma söndag efter söndag utan att man känner sig delaktig och sedd.
Därför tror jag att:
1. Gudstjänsten måste åter igen bli församlingens hjärta. På alla sätt och vis.
2. Vi måste förnya gudstjänsten så att de som firar den känner sig delaktiga och sedda.
PS. Nu råkar jag vara en av de lyckliga prästerna som får jobba i en församling där det faktiskt kommer människor till kyrkan. Mellan 80-100+ så gott som varje söndag :)
PS 2. Läs gärna min kollega Fredriks blogg om att lära konfirmanderna att förstå gudstjänsten på vår blogg projektskriba.blogspot.com.
Hej Mia
SvaraRaderaKul med din blogg, följer den med glädje.
Det kanske inte förvånar dig att jag dock inte håller med dig om just den här bloggposten.
eller delvis håller jag med. När det gäller det här med delaktighet och att bli sedd. DET borde nu verkligen vara församlingens hjärta och centrum.
Men jag menar att i traditionell form så är det omöjligt att uppnå detta i ramen för gudstjänsten.
Jag har varit på miljarders gudstjänster (känns det som) i många olika sammanhang, med väldigt olika "liturgi", musik och språk.
De gudstjänster som jag gillat bäst är dom gudstjänster där jag själv har bidragit med sång eller predikan, i övrigt tycker jag det är ganska dötrist att gå på Gudstjänst.
Jag har dessutom kastatav mig skamkänslan som driver många till Gudstjänsten på söndag så om jag inte skulle jobba med det så...
I dom församlingar som jag har mött har funkat bäst så kommer folk visserligen till Gudstjänsten, men min tolkning är inte att dom kommer för att Gudstjänsten i sig är särskilt bra utan för att de blir sedda och accepterade och är delaktiga i församlingen.
Att gå på gudstjänst är för många något som man tror att man inte kommer ifrån om man vill vara en del av en församling. och sen sitter alla i bänkarna och tänker " nå, det här är säkert bra för nån annan..."
Det jag tycker är det stora problemet med gudstjänsten är just delaktigheten. Det sitter (i bästa fall) många människor i samma sal, med stor samlad kunskap om vem Gud är genom deras liv, med många gåvor och talanger. Men det finns inte tid eller rum för att ta vara på allt detta.
Istället sitter man och stirrar på varandras nackar, sjunger sånger som ingen egentligen tycker om och rabblar ramsor som man gjort så många gånger att de tappat betydelse. Man leker att man äter tillsammans, men sen gör man det nästan aldrig på riktigt.
Och sen när Gudstjänsten är slut så går man till baka till sitt "riktiga liv" till nästa gång det är söndag och man får vara kristen en timma igen.
Jag vet att jag överdriver och raljerar lite, men jag tycker på riktigt att Gudstjänsten är ett superstort problem.
Så på dina punkter så undrar jag:
1. Varför? vad är det som är så viktigt med Gudstjänsten?
2. En tanke och en gåta =): hur gör du med konfirmanderna för att de ska känna sig sedda och delaktiga. En grej som jag förstår att ni i Åbo gör mycket bättre än vi i matteus. Kan man göra samma sak med församlingen?
Tack Daniel för din fina kommentar. Jag ska svara på din frågor idag. Svaren kommer som egna inlägg under dagens lopp. :)
SvaraRaderaUrsäkta sent svar - skrev en lång kommentar när inlägget var färskt, men sedan försvann den i ett av cyberrymdens svarta hål. Gör härmed ett nytt försök:
SvaraRaderaJag läste skribabloggen, och blev lite avundsjuk, för det lät så härligt. Hoppas att konfirmanderna också uppskattar försöket!
Jag tror också mycket på det här med att de som deltar i gudstjänsten måste känna sig delaktiga och sedda. Jag ska återkomma till fenomenet UK ännu en gång - jag vet att jag har skrivit mycket om det både här och var, men så har det också varit mitt sista år, och det har känts sorgligt. Inte så att jag behöver hänga kvar i just UK (det finns ju en poäng med den övre åldersgränsen), men det som väcker funderingar är ju vart man tar vägen efteråt. Jag vet inte om det bara är jag som är omogen för min ålder, men jag tycker att den här övergången från att räknas som ung vuxen och till att börja uppfattas som enbart vuxen är ganska obekväm i församlingssammanhang. Till saken hör säkert att jag inte har några småbarn att ägna mig åt och ta med på familjeinriktade tillställningar, men jag kan ju rimligtvis inte vara den enda i min ålder som inte har en så kallad ”egen familj”. Alltså - så länge man hör till dem som ungdoms- och unga vuxna-arbetet riktar sig till finns det (lite beroende på till vilken föramling man hör) ett någorlunda hyfsat utbud aktiviteter som innefattar möten med andra människor och diskussion. Nu känns det lite som om man i min ålder ska låta bli att diskutera i väntan på att man blir pensionär och kan börja delta i pensionärskretsarnas umgängesformer. Jodå, man har ju ett umgänge utanför församlingskretsarna också, men likväl kvarstår det faktum att jag vill ha ut någon sorts människomöten av min församling. För min del kunde det här gärna få höra ihop med gudstjänsterna, men jag och min församling har inte riktigt lyckats hitta varandra på det här planet.
Jag tänker att så mycket positivt som det finns med UK så måste ju något av det här gå att plocka upp och föra vidare ut i församlingsvardagen. Jag skrev ju en kommentar på din facebookfråga och hänvisade till Maria Sundbloms tal på årets UK, och jag hänvisar till det igen, för det var verkligen en höjdpunkt. Dessutom ett bra minne att ha i bagaget, för det tog inte ens en vecka innan jag sedan hamnade i ett kristet sammanhang som fick mig att gå hem ganska frustrerad och tänka på Smiths-låten där de sjunger "the music that they're constantly playing, it says NOTHING TO ME ABOUT MY LIFE". Det var ett sånt där sammanhang där det kändes som om jag än en gång fick höra samma fraser ännu en gång, och det enda de gav mig var uttråkning och ett dåligt samvete för att de inte väckte något inom mig.
Jag vet att kyrkan har något att ge mig, för jag har upplevt det vid många tillfällen. Tyvärr har jag också vid många tillfällen upplevt att jag är i fel sammanhang.
Det här blev långt och svamligt, men sådär sammanfattningsvis... Det jag vill ha ut av gudstjänsten är att den ska ge mig ett utrymme att möta både Gud och människor, och att den ska ge utrymme för mig att både tänka och be. Jag skulle gärna vilja ha en möjlighet att utöka de här människomötena och diskussionerna utanför själva gudstjänsten också. Jag vet inte om kyrkkaffe löser problemet - men kanske är det en början? Det känns nämligen så futtigt att alla bara droppar iväg hemåt efteråt, att det här fortsatta umgänget efter gudstjänsten hänger på att enskilda individer samlar ihop sig och går någonstans. Då blir det också så att man enbart pratar med dem man annars brukar prata med i de här sammanhanget.
Jag förstår helt och hållet din poäng, Ika. Och jag drömmer ju om att skapa en gudstjänst som också ger människomöten och skapar relationer. Däremot tror jag inte att gudstjänsten ska vara församlingens enda verksamhet. Och jag håller helt med om att vuxenarbetet i församlingarna borde utvecklas.
SvaraRaderaEn idé som jag har haft är att man skulle kunna ha församlingsdagar i en församling. Precis som det finns stiftsdagar och kyrkodagar så kunde vi i församlingen ordna församlingsdagar. Med verkstäder, konserter, mat och givetvis gudstjänster. Ja, typ som UK :)