Skrällande cymbaler

"Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit." (1 Kor 13:1-)

Under fastan har jag funderat mycket på sådant som ibland kallas för att leva ett radikalt liv i Kristi efterföljd. Det ska ju synas och kännas i ens liv att man är kristen. Man kan t.ex. sluta se på tv eller bli vegetarian eller gå i kyrkan varenda eviga söndag. Och jag tycker allt sådant är mycket gott. Det gör jag. På riktigt.

Men spelar dessa saker överhuvudtaget någon roll om man inte älskar sin nästa? Om man inte tar hand om ens vänner som mår dålig? Om man inte hjälper främlingen på gatan? Om man inte ser andras välmående som viktigare än ens eget?

Blir man inte då en hycklare eller en skrällande cymbal?