Idag satt jag på ett café och läste Som om jag var någons skuggsida av Lotta Näse och Patricia Bruun. Boken handlar om Lotta som kämpar med mental sjukdom. En del har hon själv skrivit, en del har hennes mamma berättat och den röda tråden har en journalist skrivit. Lotta lever inte längre. Hon hoppade från balkongen.
I boken berättas om mentalvårdens utmaningar, nedskärningar och svåra situation. Att man ofta väljer att medicinera istället för annan vård eftersom det är billigare. Att personalbristen under semestrar kan leda till katastrofer för de vårdsökande.
Jag drabbades av en stark längtan att kavla upp ärmarna, rycka in och hjälpa till. Organisera, fixa, trolla fram pengar, smeka kinder, borsta tänder, lyssna, kämpa för de anhöriga och se till att vardagen fungerar.
Jag drabbades också av insikten att en livlig fantasi är bara en självinsikt från att vara en mentalt sjuk människas verklighet.
Det skulle kunna vara jag. Eller du.
Kan jag gör något?
Jag hade också den där obehagliga känslan under läsningen - det här ligger inte så långt från mina egna tankar och fantasier. Hur tunn är gränsen egentligen?
SvaraRaderaJa! Kan man ens hindra att den brister?
SvaraRadera