När jag lyssnar på förkunnelse som handlar om kärleken till nästan/världens nöd/orättvisor/konsumism/barnamord och dylika saker vill jag erfara en känsla av kamp. Jag vill glöda och fyllas av längtan efter att få vara med och skapa en vackrare värld.
Det räcker inte att sucka över orättvisorna och bekänna vår del i världens skuld. Inte för mig i alla fall. Sådana predikningar känns som en intellektuell/analytisk form av likgiltighet.
Du har en poäng. Tack för tanken.
SvaraRaderaTack för kommentaren.
SvaraRadera